Förintelseförnekarnas Mest Använda Argument Och Deras Genmäle

 

  1. Uppskattningen av judar som omkom under Förintelsen är starkt överdrivna. Det fanns aldrig sex miljoner i Tyskland.
  2. Cyklon B var ett desinfektionsmedel. Det var inte lämpligt för massmord.
  3. Om Cyklon B är så giftigt, hur kunde då kroppar avlägsnas från gaskamrarna så snart efter avrättningarna?
  4. Cyklon B är så lättändligt att en gnista från ventilationssystemet eller den enorma hetta från de närliggande krematorierna skulle ha resulterat i en explosion.
  5. Den amerikanske ingenjörs-och "avrättningsexperten" Fred Leuchter har bevisat att de s.k. gaskamrarna i Auschwitz ej kan ha använts till sitt "påstådda" ändamål.
  6. Förintelsen var bara en del av de allierades propaganda.
  7. Det finns inga bevis för att Förintelsen inträffat.
  8. Man har inte funnit ett enda dokument signerat av Hitler, där han beordrar att judarna skall utrotas.
  9. Nazistisk policy gentemot judar innebar emigration och inte utrotning.
  10. Har inte internationella Röda Korset publicerat en rapport, som hävdar att endast 300 000 människor dog i de tyska koncentrationslägrena, av vilka ej alla var judar?
  11. Har inte Simon Wiesenthal själv påstått att det inte fanns några Förintelseläger i Tyskland.
  12. Det finns inga bevis överhuvudtaget om att nazisterna mördade någon alls i gaskamrarna
  13. Under många år har det uppgivits att dödssiffran för Auschwitz-Birkenau varit långt över tre miljoner. Nyligen har emellertid en minnesplakett vid det forna dödslägret uppgivit siffran närmare en miljon. Borde inte den nya siffran visa att Förintelsens judiska offer är mycket färre än vad som tidigare uppgivits.

 

1. Uppskattningen av judar som omkom under Förintelsen är starkt överdrivna. Det fanns aldrig sex miljoner i Tyskland.

Det är sant att Tyskland hade färre än 600 000 judar när Hitler kom till makten 1933. Men majoriteten av de judar, som mördades av nazisterna bodde inte i Tyskland. De bodde i länder, som Tyskland invaderade under kriget. Detta gäller särskilt judarna i Polen och delar av det forna Sovjet Unionen, där miljoner en gång bodde.

Faktum är att protokollen från Wannsee konferensen, (20 januari 1942), ett tyskt dokument som drar upp linjerna över nazisternas plan att utplåna Europas judar, listar över elva miljoner över hela kontinenten. (se dokument G)

Siffran sex miljoner fås fram genom att jämföra Europas judiska befolkning före och efter kriget. även efter att ha räknat bort dem, som flydde från Europa och andra, som kunde förväntas dö av naturliga orsaker, saknas fortfarande nästan sex miljoner.

Autentiska tyska dokument bekräftar att miljontals judar slaktats. Den kända "Korherr rapporten", uppkallad efter Richard Korherr, SS chefstatistiker, uppskattade de judiska förlusterna till mer än 2 454 000 redan vid slutet av 1942. Kriget i Europa skulle inte komma att sluta förrän i maj 1945.

Vid den anglo-amerikanska undersökningskommissionens möte i april 1946 beräknades att Förintelsen krävt 5 721 500 judiska liv. Baserat på statistiska rapporter från getton, koncentrationsläger och massmordsaktioner utförda av nazisterna, beräknar historikern och den internationella juristen Jacob Robinsson att 5 820 960 judar dog i Förintelsen.

Den tyske historikern Helmut Krausnick uppskattar antalet judar som omkom till närmare sju miljoner. Medan den exakta siffran aldrig kommer att bli känd finner experter av Förintelsen att den avrundande siffra sex miljoner är i linje med bevisen.

2. Cyklon B var ett desinfektionsmedel. Det var inte lämpligt för massmord.
Vanligtvis användes Cyklon , en cyanidblandning, som insektsdödare. Hydrogen cyanid är emellertid farligare för människor än för insekter. När HCN nivån når endast 300 delar per miljon dör en människa inom några minuter. Det behövs endast 60 mg för att döda en människa av normalvikt.
Eftersom Cyklon B faktiskt var så giftigt, varnade tillverkarna personer från att vistas i ett rum desinficerat med gasen förrän efter 20 timmars ventilering. Dessutom tillsattes av säkerhetsskäl ett illaluktande ämne, som skulle varna om att gasen fanns där. Vid inköpen av Cyklon B till dödslägren beordrade SS tillverkarna detta ämne ej skulle tillsättas; en klar och tydlig indikation om dess framtida bruk.
3. Om Cyklon B är så giftigt, hur kunde då kroppar avlägsnas från gaskamrarna så snart efter avrättningarna?
Dödskamrarna var utrustade med ett speciellt ventilationssystem för att avlägsna kvarvarande gas. Dessutom bar de fångar, som tvingats arbeta med att avlägsna kropparna, sonderkommandot, gasmask.
 
4. Cyklon B är så lättantändligt att en gnista från ventilationssystemet eller den enorma hetta från de närliggande krematorierna skulle ha resulterat i en explosion.
Cyklon B exploderar vid 60 000 delar per miljon. Det behövs endast en koncentration av 300 per miljon för att döda en människa på mindre än en timma. Helt klart var den koncentration av Cyklon B, som användes i gaskamrarna, långt under lättantändlighet eller explosionsnivån.
 
5. Den amerikanske ingenjörs och "avrättningsexperten" Fred Leuchter har bevisat att de s.k. gaskamrarna i Auschwitz ej kan ha använts till sitt "påstådda" ändamål.
Fred Leuchter från Malden, Massachusetts, kontaktades 1988 av Förintelseförnekaren Robert Faurisson. Leuchter anlitades för att sammanställa en rapport om gaskamrarna i Auschwitz för den kanadensiska nynazisten Ernst Zundel. Zundel stod åtalad för att ha spritt litteratur som förnekar Förintelsen.
På bekostnad av sin klient reste Leuchter till dödslägren i Auschwitz-Birkenau och Majdanek. Vid återkomsten till U.S.A publicerade han en lång rapport i vilken han drog slutsatsen att de anläggningar han besökt "ej då kan ha...använts som, eller på allvar vara tänkta att fungera som avrättningskamrar".
Under Zundels rättegång blev det emellertid alltmer uppenbart att det var något allvarligt, som ej stämde med "Leuchterrapportern". Det visade sig att Leuchter ej hade behörighet som ingenjör och att hans enda akademiska merit var en B.A. i historia. Mer än ett ögonbryn höjdes åt Leuchters bisarra förklaring att alla, som gått på college, hade tillräckligt med kunskaper i naturvetenskap för att vara behöriga ingenjörer.
Domare Ronald Thomas lyssnade till delar av "Leuchterrapportern" och förkastade sedan hans metodologi, som han kallade "befängd", innan han fattade beslut om att "Leuchter saknar expert kompetens". Leuchters brist på meriter resulterade i mer än förlägenhet vid rättegången mot Zundel. Inför statliga myndigheter hade Leuchter under flera år utgivit sig för att vara ingenjör och expert på avrättningar. Han åtalades av staten Massachusetts för bedrägeri.
Ställd inför möjligheten att hamna i fängelse om han blev fälld, gick Leuchter med på en uppgörelse med domstolen innan rättegången. Han erkände att "han inte var och aldrig varit registrerad som ingenjör" trots att han presenterat sig som "en ingenjör tillgänglig för konsultation inom exekutionsteknologi". Som en del av den för Leuchter förödmjukande överenskommelsen, gick han med på att upphöra och avstå från att sprida fler ingenjörs rapporter under sin villkorliga dom.
I Professor George Wellers, Paris, analys av "Leuchterrapportern" avfärdade han Leuchters "beräkningar är absurda...Man kan på många sätt se i vilken utsträckning denna expertkemist (Wellers var omedvetna om att Leuchter ej hade någon naturvetenskaplig examen) agerar utan verklighetsprägel".
Wellers avslutar sin analys med att karaktärisera Leuchters rapport som "falsk och absurd från början till slut.
Trots att han gjort sig själv till åtlöje både i akademiska och juridiska kretsar, tog Leuchter sin show till Tyskland. Där arresterades han i oktober 1993 för hets mot folkgrupp, men släpptes mot borgen. Han tilläts återvända till U.S.A i avvaktan på rättegång. Leuchter vägrade emellertid att återvända till Tyskland för rättegången. En häktningsorder är utfärdad på honom där.
Trots avslöjandena om den självutnämnde ingenjören och hans rapport står de båda fortfarande högt i kurs hos Förintelseförnekare.
 
6. Förintelsen var bara en del av de allierades propaganda.
Faktum är att de allierade ignorerade de rapporter, som sipprade ut från Europa, om nazisternas och deras kollaboratörers massmord på judar.
Till och med sedan de övertygats om att rapporterna var riktiga försökte de undanhålla sanningen från allmänheten.
Den åttonde augusti 1942 tog Dr. Gerhardt Riegner, som var World Jewish Congress representant i Genève, kontakt med den amerikanska beskickningen i Schweiz. Han bad dem att vidarebefordra information till den amerikansk-judiska ledaren Stephen S. Wise om Tysklands planer på att utrota alla europeiska judar under deras kontroll.
Riegner hade fått information av en högt uppsatt tysk tjänsteman. I stället för att vidarebefordra meddelandet, undanhölls det av U.S. Department, som också beordrade den schweiziska beskickningen att inte heller i framtiden att vidarebefordra sådana rapporter.
Samma år hade en medlem av den polska motståndsrörelsen, Jan Karski i hemlighet smugglats in i ett tyskt koncentrationsläger i Polen. Efter att ha lyckats ta sig ut sändes han till London för att avlägga rapport om de fasor han bevittnat. Karski talade både med Roosevelt och Churchill. Historiska källor visar emellertid att hans vittnesmål till stor del avfärdades.
Man behöver endast läsa den tidens stora tidningar för att inse hur lite uppmärksamhet som fästes vid nazisternas övergrepp. Om Förintelsen bara var propaganda, varför ansträngde sig de allierade så, för att tysta ned saken.
 
7. Det finns inga bevis för att Förintelsen inträffat.
Inget brott i historien är så väldokumenterat som Förintelsen. Det finns många olika sorters bevis över att Förintelsen inträffat. Det finns myriader av dokument, de flesta upprättade av nazisterna. Allierade trupper beslagtog dem innan tyskarna hade en möjlighet att förstöra dem.
Bland dokumenten finns detaljerade rapporter om massavrättningar genom arkebusering   och gasning. Faktum är att ca 3000 dokument om nazisternas utrotning av den europeiska judenheten lades fram av åklagarsidan vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg.
De ögonvittnesskildringar om dödslägrens fasor, som lämnats av överlevande liksom förövarnas egna rapporter och bekännelser lämnar inget tvivel om vad Hitlers "slutliga lösning" innebar.
Fruktansvärda filmer och foton om dödsaktioner och dess efterverkningar kan bara ge oss en antydan om nazisternas bestialitet. Det gäller även de rapporter som lämnades av de allierade generalerna och trupperna, som blev sjuka av de syner som mötte dem på slaktplatserna de just befriat.
Det är värt att notera att de misstänkta nazistiska krigsförbrytarna, som under efterkrigsåren stod inför rätta för sina missdåd, aldrig hävdade att de brott de anklagades för, var påhittade. De hävdade i stället att de endast hade "lytt order". Faktum är att bevisen är så överväldigande att domare Thomas T. Johnson i California den nionde oktober 1981 förklarade att "The Holocaust is not reasonably subject to dispute. It is capable of immediate and accurate detemination by resort to resources of reasonable indisputable accuracy. It is simply a fact."
8. Man har inte funnit ett enda dokument signerat av Hitler, där han beordrar att judarna skall utrotas.
Det stämmer. Hitler hade inte för avsikt att upprepa det misstag han gjorde när sin "dödshjälpsorder". över 70.000 tyska mentalpatienter dömdes till döden i så kallade "välgörenhetshem' som Hadamar och Grafineck. (Ironiskt nog var de första offren för den nazistiska gasningen ickejudiska tyskar).
Allmänhetens protester, som hotade hans popularitet tvingade så småningom Hitler att överge sitt eutanesiexperiment, eller att åtminstone gå under jorden med det. Aldrig mer skulle Hitler underteckna något dokument, som kunde binda honom till massmord.
Historiker har ändå med övertygande säkerhet kunnat bevisa att orderna om att utrota miljoner judar kom direkt från Hitler. Den tionde november 1941 fick den höge SS- och polischefen, Friedrich Jeckeln, order om att likvidera den judiska befolkningen i Riga. Han informerades av sin överordnade, Hinrich Lohse, att detta var "Führerns önskan".
Några månader tidigare hade Gestapochefen Heinrich Mueller meddelat befälhavarna för fyra Einsatzgrupper (mobila dödspatruller aktiva i Östeuropa) att "Führern kontinuerligt skulle komma att informeras om Einsatzgruppernas verksamhet". Under en diskussion om likvideringen av Östeuropas judar sade SS chefen Heinrich Himmler till SS Grüppenführer Gottlob Berger "det ockuperade öst kommer att vara fritt från judar. Führern har uppdragit åt mig att se till att denna svåra uppgift blir utförd".
Hitlers engagemang i "den slutliga lösningen" gällde även gasningsaktionerna. Den 25 oktober 1941 tog domare Dr. Erhard Wetzel del av ett direktiv, adresserat till Hinrich Lohse. Det gällde användandet av särskilda "gasningsvagnar". Wetzel hade kallats till Kansliet och där informerats om att direktivet han skulle komma attt utforma skedde på "Führerns order".
Den fjärde februari 1943 jämställde Hitler utrotningen av judarna med att "utrota en bakterie". I sitt tal i den tyska riksdagen fyra år tidigare hade Hitler varnat att om det blev krig "så skulle resultatet bli...utrotningen av den judiska rasen i Europa!".
De som hävdar att Hitler varken beordrade, godkände eller ens kände till massmorden på miljoner judar och andra under Förintelsen gör så i direkt motsättning till all bevisning.
 
9. Nazistisk policy gentemot judar innebar emigration och inte utrotning.
Redan från början gjorde nazisterna ingen hemlighet av sitt mål att skapa ett "juderent" Tyskland och Europa. En av deras första metoder var mycket riktig tvångsemigration. Men den tionde november 1941 fick Berlins SS- och polischef Friedrich Jeckeln exakta order från Berlin om att döda alla judar inom sitt område. Det innebar, helt i enlighet med Führerns order, att judar inte längre skulle tillåtas "emigrera", utan i fortsättningen skulle bli "evakuerade".
I sitt tal den fjärde oktober 1943 till SS generalerna i Poznen gjorde SS chefen helt klart vad som menades med evakuering. "Jag hänvisar nu till evakueringen av judarna, utrotningen av det judiska folket", deklarerade han.
"Evakuering" hade redan tidigare varit ett nazistiskt kodord för mord. Under våren 1940 hade 1558 mentalpatienter förflyttats från sanatorium i östra Preussen för "evakuering" nära koncentrationslägret Soldau. De hördes aldrig av igen. Nazisterna försökte att dölja sina avsikter genom att använda kodord.
"Omförflyttning" användes allmänt för att beskriva deportationen av judar till gaskamrarna. Därav SS major Francke-Grickschs rapport om Auschwitz i vilken han anmärker att lägrets "omförflyttningsugnar" hade kapacitet att bränna 10 000 per dag.
Trots försöken att vilseleda var det ingen hemlighet inom den nazistiska hierarkin att "judarna skulle utrotas", vilket Victor Brack, en av chefsarkitekterna bakom Hitlers "dödshjälps" experiment, vittnade om inför krigsförbrytarrättegången i Nürnberg.
10. Har inte internationella Röda Korset publicerat en rapport, som hävdar att endast 300000 människor dog i de tyska koncentrationslägren, av vilka ej alla var judar?
Röda Korset har aldrig publicerat någon sådan statistik. Ej heller har Röda Korset lämnat någon uppskattning av antalet offer som omkom i lägren. I en nyhetsbulletin publicerad den första februari 1978 deklarerade Röda Korset att man aldrig sammanställt, än mindre publicerat, sådan statistik. Siffran 300 000 är tagen ur en artikel i den schweiziska tidningen Die Tat, 1955. Den beräkningen gällde endast antalet tyskar, som gick under i koncentrationslägren. Artikeln nämner överhuvudtaget inte Röda Korset.
Trots det uppenbara försöket att vilseleda, fortsätter Förintelseförnekarna att sprida denna lögn i hopp om att endast få människor kommer att kontrollera källan.
 
11. Har inte Simon Wiesenthal själv påstått att det inte fanns några Förintelseläger i Tyskland.
Nazisterna kategoriserade sina många hundra koncentrationsläger enligt lägrens primära syfte. I realiteten var de alla dödsläger, eftersom internernas död, vare sig genom överansträngning, svälts/sjukdom eller direkt mord, förväntades.
De platser som emellertid fungerade som utrotningscenter, Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Majdanek, Sobibor, Belzec och Chelmno var särskilt utrustade för att gasa hundratusentals offer vardera, miljoner totalt. Alla dessa läger låg i Polen och det var ingen slump. Polen hade många fler judar än Tyskland och Västeuropa gemensamt. Nazisterna upplevde också att den polska landsbygdens relativa avlägsenhet skulle minska risken för att rapporter om de massmord som ägde rum där skulle nå ut.
 
12. Det finns inga bevis överhuvudtaget om att nazisterna mördade någon alls i gaskamrarna.
Nazisternas bruk av gaskammare är styrkt genom ett brett spektrum av bevis. Vittnesmål av förövarna själva såväl som förstahandsuppgifter från fångar, särskilt de som tillhörde "Sonderkommando" (grupper av fångar, som tvingades att avlägsna de döda från gaskamrarna och som skulle sköta hanteringen av kropparna), utgör bara en del av bevisningen.
Dokument, inklusive konstruktionsritningar av dödsinstallationerna såväl som beställningar av byggmaterial och Cyklon B, den dödliga cyanidgasen, som användes vid gasningarna vid Auschwitz och Majdanek, (vid andra läger användes koldioxidutsläpp), överlevde kriget. Det gjorde även en del av gaskamrarna, (se dokument l-q).
Foton tagna i hemlighet av fångar i Auschwitz-Birkenau, visar t.o.m. hur man gjorde sig av med kropparna, som avlägsnats från gaskammaren. Tillverkningen, distributionen och användningen av den dödliga gasen blev helt klarlagd vid "Cyklon B" rättegången som ägde rum i Hamburg, Tyskland, i mars 1945.
Två av de åtalade, Bruno Tessch och Karl Weinbacher, ägare respektive hög direktör för företaget som tillverkade gasen, dömdes till döden. Anteckningar från deras resor till Auschwitz motsade deras uppgift om att de ej känt till att giftet användes till att döda interner.
Jean-Claude Pressac, en tidigare skeptiker till gaskamrarnas existens, har genomfört en noggrann studie av Auschwitz. Han analyserade en mängd olika lägerdokument, foton, rapporter och ritningar. Pressac hade tidigare fascinerats av Robert Faurissons teorier, som förnekar Förintelsen.
I skenet av den övertygande bevisningen fann han att han ej längre hade fog för sin skepsis. Klarsfeld Foundation publicerade 1989 hans studie, Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers, i vilken Pressac visar hur gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau användes för att mörda hundratusentals människor. Det är värt att notera att judar inte var de första människorna som gasades av nazisterna. De första offren för nazistiska gasning var tyska mentalpatienter, dömda av Hitlers "eutanasi" order från 1939.
 
13. Under många år har det uppgivits att dödssiffran för Auschwitz-Birkenau varit långt över tre miljoner. Nyligen har emellertid en minnesplakett vid det forna dödslägret uppgivit siffran närmare en miljon. Borde inte den nya siffran visa att Förintelsens judiska offer är mycket färre än vad som tidigare uppgivits.
Uppgiften att tre-fyra miljoner mördades i Auschwitz-Birkenau var ett påhitt av kommunisterna i Polen och f.d. Sovjetunionen. De försökte att minimera det unika judiska lidandet i Auschwitz. För att uppnå detta överdrev de avsiktligt många gånger om antalet judiska förluster med nästan det dubbla. Detta för att de judiska förlusterna fortfarande skulle vara flest, men nu endast med en mycket mindre marginal. Med kommunismen fall i Polen och i f.d. Sovjet sänkte slutligen tjänstemännen vid muse‚t i Auschwitz det beräknade antalet förluster i döda och sårade.
Nu överensstämmer de med de beräkningar som gjorts av historiker, som i åratal hävdat att en till en och en halv miljon människor omkom i Auschwitz-Birkenau, varav 80-90% var judar. Antalet sex miljoner omkomna judar under Förintelsen har alltid varit i enlighet med den lägre uppskattningen av judar mördade i Auschwitz.

 

Copyright © 1995, The Simon Wiesenthal Center
9760 West Pico Boulevard, Los Angeles, California 90035

Simon Wiesentahl center